`Herraväldet'


Varje bosatt St Helenare vet att den avgörande frasen från Royal Charter – som om de hade varit hoppfulla och träffande inom denna vårt rike i England, men vi ”glömmer ofta” följande sex orden – Eller i någon av våra härskare. Vi har så ofta sagt det. Många har kommit att tro att denna extra fras undergräver Principklausulen och sätter oss i nivå med alla andar utomeuropeiska territorier i det brittiska riket. Det är felaktigt! Det är sant att på 1800-talet, i andra riken, användes ordet – härskare, menades att ett utomeuropeiskt territorium beboddes och styrdes av britterna, men inte en del av Storbritannien. Men det är bara bitvis påstående om rättigheter för dem som bodde inom den. De alla fick sina egna regler, de fick en egen flagga och till sist blev de självständiga. Det är inte hur ordet stod för på 1700-talet. De ord som användes sedan av Storbritannien, herravälde användes för första gången år 1604. Särskilt applicerades det på Wales, men även på Irland och i Royal Mythology till Frankrike. Före 1700-talet, var det enda som var utomeuropeiskt territoriet och kallades för herravälde var Virginia, ett kungligt experiment och först tänkt för Jungfrun drottningens sista år. De tidigare herravälde i största allmänhet som territorier utomlands finns i lagar från parlamentet från 1700-talet som refererar till – Hans Majestäts Herravälde Utan Havet. Herravälde användes som ord i stadgar och borde därför vara först 1670-talet, inte som det senare århundranden, inte som herravälde som Kanada, men som herravälde Wales, med andra ord har ordet herravälde varit känt sedan 1800-talets i Storbritannien


Grevskap

När vi talar om St Helena som det förlorade grevskapet i England, gör vi det i betydelsen som ett Shire län, så som Somerset eller Yorkshire, men mer som en äldre betäckning av vissa städer och deras omgivning, som vi i dagsläget kallar för stadsregioner. ”Kung Henry gjorde denna stad (Exeter) med deras förorter till ett län med hjälp av rättvis av freden, med sheriff, konstaplar och andra officerare som tillhör till detta län.” // Tristan Risden, år 1630 Detta är inte längre av avgörande betydelse, men att St Helena var så betraktat under 1700-talet visas av den ärofyllda Ostindiska Kompaniets lagar och föreskrifter år 1682, där de gör tillhandahållandet av en sheriff, som en som såg till att rättvisan följdes i det Nonshire länet – St Helena, och har fortfarande en sheriff. Det är fortfarande ett län men inte lagmässigt, men det har glömts.

 

St Helenas flagga

St Helena flaggar, och har alltid varit – Union Jack, och dess nationella demokrati av folket, och har Storbritanniens nationalsång. Enligt kraven i den – koloniala förordningen, från FCO, måste guvernören av territoriet använda sig av Union Jack flaggan med de godkända vapen eller märke av territoriet under vissa specificerade omständigheter. Det finns inga implikationer som det hänvisas till, är att själva flaggan inte får användas mer än i guvernörens närvaro. RMS St Helena använder sig av en variant av denna flagga och några butiker säljer kopior till turister, men dessa flaggor har inga ordentlig status, som inte sanktioneras verken av regeringen eller av tradition. Det Ostindiska Kompaniets emblem är införlivat i flera organisationer, men som den vita Rose of Yorkshire, har inga politiska eller nationella betydelse. På St Helena, Ascension och Tristan da Cunha är det Union Jack och national sången är det som gäller för alla som är brittiska på dessa öar.

1981 års Nationalitetsakt

1981 Nationalitetslagen, som trädde i kraft den 1 januari 1983, var en lag att göra fritt bestämmande om medborgarskap och nationalitet och att ändra invandrarlagen från år 1971, med avseende på bosättningsrätten i Storbritannien. Personer födda utanför Storbritannien efter den 1/1-1983, ska endast ha brittiskt medborgarskap om, vid födseln, endast far eller mor är en brittisk medborgare, annars än genom ansöka om medborgarskap. Ett sådan brittiskt medborgarskap ger inte rätten att bo i Storbritannien, och sådana medborgare kan bara komma in i Storbritannien via dagens invandringslagar. Det innebär att rätten till att bli en BDT-medborgare och för att bo beror på vilket medborgaskap som han eller hon har, innebär rätten att bo i endast specifika områden. Den brittiska regeringen hade tidigare en grönbok från 1977 som beskrev medborgarskap kortfattat – ”Arrangemang måste göras för dessa människor vilka inte är medborgare i Storbritannien och kolonierna… men vem har inte när band med Storbritannien om att bli brittisk medborgare”. Kommissionen håller helt och hållet med. Där vi inte håller med är att oavsiktligt miss-klassificering av St Helena som en koloni. Denna administrativa gruppering misslyckades med att ta hänsyn till öns unika band till Storbritannien. De tidigare Storbritannien och koloniernas medborgarskap var för bred. Det nya brittiska medborgarskapet som korrigerade det är för smalt. Varken riktigt riktat in på St Helenas särskilda omständigheter.

TRISTAN DA CUNHA

År 1816 under tiden Napoleon var fängslad eller förvisad, om man hellre vill kalla det på St Helena, fanns det en brittisk garnison på ön Tristan de Cunha, som ligger 1 300 mil söder om St Helena. När den drogs tillbaka efter Napoleons död, stannade korpral William Glass och hans familj kvar på ön. Ön var inte från början bosatt, men förblev brittiskt ändå. Befolkningen ökade långsamt. År 1938 blev Tristan oberoende av ön St Helena. Under andra världskriget, under ett stort hemlighetsmakeri så hade man fullt samarbete mellan tristianerna som var en marin kommunikationscentral på ön. År 1949 upprättades en lokal fiskeindustrin på ön, och den brittiska regeringen utsåg en invånare som överhuvud för ön. När vulkanen hade ett utbrott år 1961 var alla 264 öarna evakuerade till England. Det var ju trots allt brittiskt och blev väl mottagna och välkomna, eftersom de var brittiska medborgare i Storbritannien. När utbrottet slutade år 1963 önskade alla återvända till sina öar utom fem stycken. Regeringen såg till att samhällena blev uppbyggt igen, mot att medborgarna övergav sina rättigheter som brittiska medborgare och istället låta guvernören ha bestämmanderätten över öarna. År 1981 försvann, utan varning, dessa rättigheter. Och har blivit fångade i deras hem på öarna. De har inte ens rätt att bo på St Helena. En undersökning visar att det är bara några få av öborna på St Helena som egentligen vill tillhöra Storbritannien. Men efter vulkanutbrottet på Tristan da Cunha när de kom tillbaka till ön, var brittiska skattebetalare, fast de hade blivit berövade deras nationalitet.


Ön Ascension

Ön Ascension upptäckte av João da Nova på sin reda söderut år 1501. Han blev inte lockad av Ascension och brydde sig inte om ön. Utan år 1815 kom den kungliga flottan för att använda ön för att skydda havet under tiden Napoleon var förvisad till sitt fängelse på St Helena. Vid Napoleons död blev ön istället bas för den brittiska marinen och blev även en bas för sjötransporter fram till år 1922. Den första telegrafkabeln lades år 1889 och tog över som en telekommunikationsstation. År 1942 byggde de amerikanska armén en landningsbana. Som en kommunikations ö – både militärt och civilt, har Ascension visat sig att vara användbar många gånger, Falklands Konflikten hade inte kunnat klaras av utan den. Som en anställningskälla för bosatta på St Helena har ön varit ovärderligt. Ändå efter 180 år bor det fortfarande ingen på ön. Den enda bostad som finns, tillhör kyrkan. Det finns ingen som kan gå i pension eller köpa egendom där. Denna konstiga status, som arbetsö har passat alla bra. Tillräckligt för de senaste decennierna. Framtiden är dock osäker. Befolkningen på 1 200 kommer vara lyckliga om den faller med högst 20 % de kommande två åren och med 40 % de kommande fem åren. Satellitkommunikation och de stora utgifterna med att behålla denna utpost kommer förmodligen göra att ön kommer att dö inom 25 år, om inte ön får någon ny roll. Ascensionens framtid beror på St Helena blir ett självständigt utomeuropeiskt territorium. St Helena kan inte vara beroende av närmaste granne, men sedan år 1922 hade det visat sig vara en av de största tillgångarna. Återupprättande av den politiska statusen kommer inte ensam garantera framtiden för Ascension, med det är ett nödvändigt villkor för framtiden.


THE SOUTH ATLANTIC OCEAN

St Helena avgjorde för sin strategiska position. Ön har stor betydelse för militären och handeln och har gått med en strategisk position har inte St Helena och Ascension, och till en mindre utsträckning Falklands och Tristan, är fortfarande den viktigaste öarna i Sydatlanten. Patrulleringen av havet kan vara viktig för nationella och internationella intressen, liksom de brittiska marinens patrullering sedan tidigt 1800-tal. Mycket av detta arbete kan numera göras via satellit, men även ersätter inte det genom att helt enkelt att vara där. Skydd av fiskebeståndet, övervakning av den globala uppvärmningen och förebyggandet av föroreningar har lett till en mycket snabb ökning av ägande av havet, som den enda säkra sättet att kunna kontrollera. Vem kunde föreställa sin att under det brittiska torskkriget med ön för bara 20 år sedan att gränsen på 200 nautiska mil skull genomföras. Är den universellts accepterad? Efter det andra torskkriget mellan Kanada och Spanien år 1955, verkar det ganska troligt att varje maritim nation kommer se gränsen förlängas till cirka 500 nautiska mil istället.

Vid början av 2000-talet

Detta skulle göra Storbritannien till den viktigaste maritima nationen i Sydatlanten. St Helena och de andra öarna kontrollera då över cirka 8 miljoner kvadratkilometer har. Det innebär en betydande ekonomisk fördel. Även om det inte gör det, är det fortfarande ett gigantiskt ansvar och som inte lätt kan undvikas. St Helena har fortfarande en strategisk position.


THE INVASION AND RECAPTURE

Vid slutet av 1700-talet var ön St Helena känd för att vara en välkommen ö på den långa resan till och från Indien. En paus från havet, där färskvatten och förfriskningar kunde köpas. Där andra seglare fanns med nyheter och skvaller av fartyg och handel. En chans för besättningarna att återhämta sig från resan och att få be om en säker hemkomst. Det nederländska Ostindiska Kompaniet hade ägare rätten av Kap Horn, och de kastade avundsjuka blickar på St Helena, planer lades för att invadera ön, vilket skulle göra att företaget skulle få fullständig kontroll över all handel på vägen genom det östra och södra Atlanten. När kung Charles II förklarade krig mot Holland år 1672, beslutade holländarna att agera. En skvadron av fartyg ledd av Jakob de Gens, satte segel från Kap Horn och anlände till St Helena omkring den 20 december. Soldaterna började att göra flera försök att gå i land vid den steniga kusten, men misslyckades. Trots bristen på trupper och dålig befästningar, kunde britterna använda sig av den naturliga fästningen till deras fördel och motstå attackerna från nederländarna. På nyårsafton såg några soldater att de nederländska soldaterna försökte landstiga vid Lemon Valley, men svarade med att rulla sten efter sten nerför de branta klipporna. Holländarna drog sig tillbaka till sina skepp för att kunna planera en ny attack. De återvänder i mörkret och såg ett ljus nära en annan landstignings plats, Bennets Point, nära Swanley Valley. Berättelsen sägs att en förrädare som hette W. Coxe med sin slav hade tänt en eld för att styra den holländska invasionen rätt. Fem hundar män kom i land och leddes upp i de förrädiska klipporna i hemlighet. Trupperna tog sig över ön, tog över en liten engelsk trupp vid High Peak och tog över Fort James försvar på Ladder Hill. Den lilla truppen i fortet var fångade, holländarna tog över och attackerade även från havet. Guvernör Beale inser den stora förlusten och drar sig tillbaka med sitt folk och värdesaker till skeppen Humphrey och Elizabeth som låg för ankare i viken, för att sedan segla iväg. Holländarna märkte att Beale hade plomberat pistolerna och förstört krutet innan han lämnade ön. Det enda de kom åt var ett skepp med slavar och lite elfenben. När engelsmännen hade retirerat, kom holländarna till Fort Manded. Nu med en reducerade garnison kunde de dra sig tillbaka och njuta av deras övertag. Guvernör Beale nådde Brasilien och som omedelbart sände ett meddelande om att varnade de engelska fraktskeppen som skulle till ön. Förmögenheten gick åt att se till att flottan från England, under kapten Richard Munden, kunde återinta St Helena. Flottan hade lättat segel innan nyheterna om St Helena hade nått England, men Munden beslutade att återinta ön innan han blev beordrad till det. Black Oliver, en slav som hade rymt med guvernör Beale, hjälpte frivilligt att visa invaderingsstyrkan vägen. Trupperna landsteg vid Prosperous Bay-området. Efter att den skickliga seglaren Tom, kunde sakta med säkert guida uppför klipporna med hjälp av ett nystan garn. När han hade hittat en säker väg, drog han upp ett starkt rep och så kunde soldaterna en efter en klättar upp. Denna plats är fortfarande känd som – Holdfast Tom, på ön. När de så småningom kom fram till Rupert´s Hill, med utsikt över Fort James. Holländarna hade överlämnat Mundens skepp efter blivit bombarderade från sjösidan. Vid solnedgången den 15 maj 1673 intog de brittiska soldaterna över Fort James och än en gång hissades den engelska flaggan på ön St Helena.


Gör historia

I Ostindiska Kompaniet historia finns det en konstant röd tråd av konflikter mellan styrelseledamöterna i London och guvernörerna på St Helena, i London hade de bekymmer med vinst, förlust och investering och mannen (guvernören) som genomförde beslut fanns flera veckor hemifrån som kunde ge hjälp och råd. Guvernören var tvungen att göra egna beslut baserade på hans egna erfarenheter och vad han trodde att styrelseledamöterna skulle godkänna. År 1795 fick guvernören Brooke möjligheten att göra sig ett namn i företaget och att visa användbarheten av St Helena. Nyheter från England var att fransmännen hade tagit över Holland och det var tänkt att holländarna skulle bli allierade med fransmännen och förklarade krig mot England. Nu kände inte holländarna till det vid Kap Horn och Brooke trodde att han skulle samla ihop styrkorna för att krossa Kap och ta det från dem. Krigsrådet stödde honom och en invasionsstyrka med cirka 600 män fanns på företagets fartyg. Fartyget hade nästan kommit fram, när nyheten mottogs i England, då befallde amiral Sir George Elphinstone och general Craig att hjälpa till. De begavs sig iväg. Då mötte flottan samtidigt som en nederländsk flotta av handelsfartyg var på väg norrut och den kunde erövras. Åtta fartyg togs över och skickades till England. Trots denna glada händelse gick inte kriget vid Kap Horn så bra för de engelska styrkorna och Sir George Elphinstone bad om hjälp. Guvernör Brooke samlade åter ihop sina styrkor och skickade dem till Kap Horn. Det fanns över fyra hundra män i St Helenas armé. De deltog i slaget vid Muizenburg den 7 augusti och striden slutade med att holländarna gav upp den 16 oktober. Guvernör Brook hjälpte till med att tillhandahålla pengar, fartyg, artilleri och män. Han fick mycket beröm och svor eder framför Guvernör generalen i Indien och domstolen i London. De nederländska malaysiska slavarna fick sin frihet av de segerrika engelsmännen, för att bli volontärarbetare i företaget. De bildade två artilleri för att försvara St Helena. Elva år senare, år 1806, var en annan guvernör, Robert Patton som också ställdes inför en liknande begäran om hjälp. Lyckligtvis, hade han fått ganska tydliga instruktioner från styrelsen i London: ”Vi härmed rikta er för att ha råd och stöd i din makt, konsekvent med rätt skydd och säkerhet för din egen ö, till HM Land och Marina styrkor under kommandot Major General Sir David Baird och Sir Home Popham i varje operation där du kan bli skyldig att hjälpa dem.” När de anlände till St Helena och bad om sitt stöd, då samlade guvernören omedelbart ihop två hundra åttio män från garnisonen Light Infantry och Artrllery, och placerade dem under Pophams befäl för att bege sig till Buenos Aires. Även om St Helena-friheten kämpade modigt, möttes de med ett ständigt misslyckande. Den här gången fanns inga svärd med juveler och brev med beröm, bara jobbiga reprimander för sina insatser av guvernör Patton. I deras långa dömande brev, fortsatte styrelseledamöterna att ifrågasätta guvernörens beslutande rätt. För att bli ännu mer vanärad, inte långt efteråt, efter att ha köpt in Company Brig Jolly Tar som blev stulen från James Bay av några av garnisonen soldater, och som dödade befälhavaren, officerarna, fängslade de andra och transporterade dem till Brasilien. Ännu värre, och inte guvernörens fel, blev det en epidemi av mässling som hade kommit från Kap Horn och spred sig över ön. De följande åren dog nästan två hundra person. I juli 1807, avgick guvernör Patton av försvagad hälsa för att sedan segla hem tillbaka till England. Detta är ett utdrag från en rapport från biskopen av St Helenas stift och från medborgarskap – St Helena Det försvunna länet i England.

 


[Hem] [Index]